Min tid då

Fick denna kommentaren herromdan på bloggen:
Postat av: Anonym

kan du inte berätta mer om tiden du var mobbad i ett inlägg? 
då jag själv varit mobbad hade de varit ''kul'' å läsa om andras uppleveser..

Det kan jag väl göra! 
Den tiden började i kanske 3:an tror jag. Jag hade haft det jätte bra innan detta hände. Vi hade jätte kul allihop i klassen och så kom dagen i 3:an vi skulle iväg till ett fjäll med klassen ( tänker inte berätta exakt hur de va men snabbt) . Alla hade jätte roligt ihop till det blev kväll och vi skulle basta och jag hade för liten handuk osv.. Där slutar jag berätta om det. Men efter det gick allt bara utför. Folk kalla mig dumma saker och jag var allmänt ledsen och rädd över det jag hade gjort. Åren gick och det börja försvinna lite. Jag var borta ifrån skolan i nästan 2 år om jag minns rätt, var där några gånger och kom tillbaka. Alla i familjen trodde jag var mobbat för jag var hemma så ofta. Men så fick jag bevisat att det var magkatarr jag hade. Jag var jätte stressad över det som hade hänt i 3:an och att folk var på mig. Jag började va i skolan mer ordänkligt i 6:an. Farmor brukade gå med mig och sitta i koridoren för att hålla mig lugn. Jag var inte rädd så utan mer stressad över att folk skulle säga nått. Det gick bättre och efter ett tag så sluta farmor att vara med och jag fick klara mig själv. Lite elaka kommentarer fick man ibland, bara utan anledning. Men det blev bättre! 

Jag började 7:an, vilket innebar ny skola och nyalärare och fick samtidigt som det tvångstankar. Tvångstankar kan jag förklara snabbt hur jag hade det alla kan ha olika men jag hade att t.ex. hade jag vissa kläder en dag och det inte hände nått speciellt så va de ingen fara, men om jag sen nästa dag hade andra kläder på mig och jag kankse blev mobbad eller missa bussen eller någon bråka osv så kunde jag inte ha dom kläderna igen. Jätte löjligt jag vet men så var det! 
Jag fick då i alla fall för  mig att kläderna jag hade på mig en dag va turkläderna så jag hade dom varje dag i skolan. 
Vilket funka ett tag men sen börja folk märka av att lilla jag alltid hade samma kläder så då började mobbningen. Folk kalla mig äcklig, dum, ful osv bara för det. Jag pratade med mamma om det för hon fråga lite varför jag bara hade samma kläder hela tiden, så föklara jag och hon sa till mig att det var inte kläderna dagen berodde på hur den sluta så jag testade sakta men säkert nya grejer! Till sluta blev det bättre. Jag började sminka mig lite och kände mig rätt snygg. Då började nästa grej .. alla började kalla mig för "busken". Det var mina ögonbryn dom syftade på.. Jag blev jätte ledsen och hade aldrig tänkt på det innan. Jag hade ju alltid sett mina ögonbryn på de viset, så hade inte stört mig. Men en gamal kompis ville så gärna hjälpa mig så hon nopprade bort halvaögonbrynet och görde dom lite tunnare på mig. Jag tänkte "shit ska dom va såhär korta?!". Men jag viste ju inte bätre så jag va nöjd. (Ögonbrynet slutade nästen där puppillen sitter.) 

Det gick ett tag och folk började bry sig om mäken på kläderna. Och jag hade ett par favorit jeans ifrån kappahl. Kommer inte ihåg om det hette LABB eller LCB nått liknande men jag gillade dom verkligen. Så fick jag höra en dag av mina kompisar "men vissa har ju fortfarande det märket" och började skratta och jag kände mig urdålig.. blev röd i ansiktet och kände mig riktigt dum. Älskade dom byxorna men jag var fär rädd för att säga ifrån själv. Så vad gjorde jag?! Jag och köpte nya byxor så klart! Så va det inget mer med det! 
Jag köpte ett par som verkligen trivdes i och kände mig riktigt snygg: Ingen klagade  över mina kläder längre. Och en dag i matsalen böejade dom "stora killarna" skrika åt oss.. och alla fick nått bra men inte jag.. jag fick "sladderbajjan" .. Kul ord? 
Det var min nya identitet.. nästan till slutet av 8:an höll dom på. Jag fick väldigt dåligt självförtroände och gick hälst med långa tröjor som täckte rumpan. Jag till och med frågade min egna lillasyster om hjälp med hur jag skulle se ut och när jag gick i 8:an gick hon i 6:an. Hon försökte hjälpa mig!
Jag fick då en riktigt go killkompis som heter Philip. Som jag verkligen behövde igenom detta! Visst hade jag tjejkompisar som försökte hjälpa men det var inte till så stor nytta för alla brydde sig bara om utseendet och det var inte det jag behövde. Jag och Philip gick i samma klass och hade gjort det sen i 7:an men inte pratat så värst mycket. Kommer dock inte ihåg hur vi började prata så mycket. Men han gav mig mycket av kraften jag behövde ifrån ett annat kön just då!  Jag hade även Sarah som jag hade känt sen vi gick i 0:an. Min lilla ängel! 

Tiden gick och på våren i 8:an hitta jag min första stora kärlek. Han verkligen fick mig att se ljuset. Joakim heter han. Han va så söt! Men jag kunde höra han kompisar och speciallt tjejkompisar fråga varandra "Hur kan han vilja ha henne?!". Jag blev riktigt ledsen men samtidigt glad för jag visste att han gillade mig. 
Tiden gick och det blev inget mellan oss. 

Jag började i 9:an och livet vände om helt. Jag fick massa nya vänner i lilla edet. Bytte kille rätt ofta, kände mig poppis och det var så skönt! Folk började kalla mig player och jag fatta inte varför jag var ju lycklig för folk såg mi och ville ha mig. Jag fick helt plötligt attetyd och kunde försvara mig själv. Jag vågade säga ifrån! Det var en jätte stor lättnad för mig.  Jag var inte så blyg längre och vågade prata och flöra, allt gick ju så bra! Jag fick i alla fall lugnat ner mig och började prata med Joakim igen. Vi började träffas mer och mer och det blev vi tillslut! Han förändrade allt.. jag var inte längre en player! Jag mådde bra i mig själv och hade inga tvångstankar. Allt blev så mycket bättre! 

Så med detta vill jag verkligen tacka Sarah för du alltid funnits där även fast vi haft det dåligt ibland, vi är som helan och halvan. Kommer alltid vara så även om du inte vill ;) Vi stod upp för varandar och så e det än idag! Älskar dig sistramii!
Jag vill tacka Philip för du ville va min kompis igenom alla svåra tider. Även du stod upp för mig och va min vän! Du kommer alltid vara min bästavän så e det, du är underbar! Du och ja Philip, du och ja!
Sen sist men inte minst vill jag tacka Joakim för att du förändrade mig! Om inte du hade gjort det hade det tagit ännu längre tid kan jag lova dig! Du e bäst! 

 


Kommentarer
Postat av: En annan anonym ;)

Hur hade du de i gymnasiet då? :) (för om jag har fattat rätt har du gått ur skolan va?! ) Btw fin blogg :)

2013-01-20 @ 22:35:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0